Experimentellt kulturarv
Begrepp och utgångspunkter

Vetenskap

Med vetenskap menar vi här det utforskande som sker inom ramen för universitet och högskolor.

Experiment

Den vanligaste definitionen av experiment är att det är fråga om en prövning av en hypotes eller teori för att bekräfta eller vederlägga den (NE). I det här sammanhanget är experimentet dock huvudsakligen konstnärligt inriktat, det utgår inte från en i förväg uppställd hypotes utan använder istället en experimenterande metodik för att nå fram till såväl nya frågor som ny förståelse av vad kulturarv är och kan vara.

Kulturarv

Kulturarv är det som tidigare generationer skapat, som tolkas av nutiden och förs vidare in framtiden. Det finns runt omkring oss i vardagen, tillhör oss alla och utgör kittet i vår tillvaro. Så här definierar svenska Riksantikvarieämbetet kulturarv:

"Kulturarv avser alla materiella och immateriella uttryck (spår, lämningar, föremål, konstruktioner, miljöer, system, strukturer, verksamheter, traditioner, namnskick, kunskaper etc.) för mänsklig påverkan.  

 

https://www.raa.se/kulturarv/definition-av-kulturarv-och-kulturmiljo

 

Kulturarv på gott och ont

Kulturarv kan vara både materiellt och immateriellt, det kan vara lokalt, regionalt, nationellt och globalt till sin karaktär. Det kan vara både inkluderande och exkluderande, och det är alla dessa facetter som intresserar oss.

Vi ser inte kulturarv i sig som gott eller ont, men vi vill förhålla oss till kulturarv och alla dess olika sidor, både de sympatiska och de problematiska. Kulturarv idag ses ofta som en problemlösare, men kulturarv kan lika ofta vara själva problemet. Det finns något intressant i denna spännvidd mellan godhet och ondska som vi tar med oss i det experimentella utforskandet.

Konstbegreppet - en kort översikt (1700-2022)

Olika syn på konsten under olika tider

Begreppet konst har haft väldigt olika betydelser genom historien. Konstbegreppets förändringar hänger nära samman med mentalitetsförändringar i det omgivande samhället, förändringar som i sin tur drivs av vetenskapliga upptäckter, teknologiska uppfinningar, skiftande politiska ideal och ekonomiska förhållanden. Konstnärer och publik har därför under olika tider haft olika tankar kring vad det betyder att vara konstnär, vad som är väsentligt, värdefullt och intressant. Konstbegreppets historia är i sig själv ett kulturarv.

Inom experimentellt kulturarv eftersträvar vi öppenhet för olika tolkningar av begreppet konst. Att förhålla sig experimentellt och undersökande till kulturarvet kan också innebära att undersöka och reflektera kritiskt kring konstens traditioner.

Vad är det att vara konstnär idag, vad är det för dig? Många av de tankar och idéer och tankar som presenteras nedan är inte strikt bundna till en enskild epok, utan har i olika form och skepnad funnits eller återkommit under konsthistorien.

 

Konstbegreppets förändringar från 1700-talet till idag

Det konstbegrepp vi idag använder i västvärlden formades på 1700-talet och omfattar bild- och formkonst, arkitektur, litteratur, musik och dans och deras olika underkategorier och blandformer. Med upplysningstidens starka tro på det mänskliga förnuftet följde nya konstnärliga ideal. Som konstepok präglades 1700-talet starkt av tillbakablickade med den grekisk-romerska antikens ideal och motiv som modell. Motiven är ofta idealiserade bilder av verkligheten där idén om det goda och sköna livet lyfts fram. Under 1800-talet uppfattades konstnärerna som fjärrskådande genier som tolkar världs- och människoanden. Deras verksamhet blev på så sätt nära förknippad med framstegstanken, men nu med betoning av det individuella, personliga och känslomässiga. Kring sekelskiftet 1900 hade begreppet konst fått mycket av den innebörd som vi tillskriver det idag. Konsten hade nu kommit att ses som en termometer på samhället, ett medium för samhällets självförståelse. I den moderna västerländska konstuppfattningen förknippades konsten med begrepp som sanning, frihet, framsteg, förändring, utveckling, kreativitet, originalitet och genialitet. I dagens postmoderna, globaliserade värld har konstbegreppet delvis fått en annan innebörd. Modernismens idéer om den sanna konsten och om framåtskridande har ersatts av flera olika konstuppfattningar som existerar sida vid sida. Samtidigt har den romantiska föreställningen om konstnären som geni har alltmer övergivits även om den lever kvar i populärkulturen.

 

Romantikens konstsyn

Romantiken är svår att avgränsa på ett tydligt sätt, både som begrepp och tidsepok. Som konsthistorisk epok brukar den sägas vara rådande från 1700-talets slut till 1800-talets mitt. Romantiken uppstod som reaktion mot den förnuftstro, materialism och mekaniska världsbild som rådde under upplysningstiden. I kontrast till upplysningens fixering vid förnuftet hävdade romantikerna att det var känslan som var kärnan i tillvaron. Romantiken vände sig även mot klassicismens formregler.

Romantikens förespråkare menade att konstens uppgift var att ge uttryck för den mänskliga naturens kaos, fantasins förvirring och upphävandet av förnuftets lagar. De här tankarna speglar en sekulariserad värld där konsten på många sätt träder in som ersättning för religionen. I en gudlös värld tar människan, med sin egen skaparkraft, det gudomligas plats. Konsten blir en ny mytologi och dess stjärnor föremål för en slags dyrkan. Konstnärerna tillskrivs nu förmågan till en särskild form av kommunikation. Den sinnliga upplevelsen av deras konstverk kan sätta människan i förbindelse med det översinnliga. Ur de här tankarna föds föreställningen om det konstnärliga geniet som förmår skapa odödliga och allmängiltiga konstverk. Konstnärlig genialitet tillskrivs under den här epoken nästan undantagslöst män, medan kvinnliga konstnärer marginaliseras och osynliggörs. Romantikens känslokult tar sig ofta uttryck i begråtande eller frambesvärjande av ett föreställt, förlorat och ouppnåeligt paradis. Det är också nu idén om konstnären som stående utanför samhällsgemenskapen uppstår. Konstnären slits mellan sin förmåga att skåda in en ouppnåelig idealvärld och den krassa verkligheten och, en melankolisk position. Flera av de här idéerna står fortfarande starka inom konsten.

 

Modernismens konstsyn

Den moderna konstens utveckling sammanfaller med det moderna industrisamhällets framväxt från slutet av 1800-talet till senare delen av 1900-talet. Den här epoken präglas starkt av idén om framåtskridandet och kännetecknas av en explosionsartad utveckling av nya konstnärliga uttrycksmedel och ständiga utvidgningar av konstbegreppet. En ny värld kan inte skildras med föråldrade stilgrepp och uttrycksmedel. Efter fotografiets och filmmediets genombrott blir det heller inte längre lika intressant försöka skapa verklighetstrogna avbildningar av omvärlden. Istället söker konstnärerna fånga och uttrycka stämningar, känslor och inre tillstånd genom abstraktion, perspektivförskjutningar och fantasifulla konstellationer av form och färg. Revolutionär förnyelse, originalitet, utmanande och överskridande av traditionella framställningsformer blir nu konstens ledstjärnor. Det här är formexperimentens och de flammande manifestens tid. Industrisamhällets nya transportmedel skapar en alltmer sammankopplad värld och den moderna konsten kommer att påverkas starkt av utomeuropeisk konst, framförallt från Japan, Afrika och Oceanien ( Nya Guinea, Nya Zeeland, Melanesien, Mikronesien och Polynesien). Under 1910-talet börjar konstnärer experimentera med rent abstrakta bilder och skulpturer där form och färg får ett självständigt uttrycksvärde. Under 1900-talets första decennier föds en lång av rad konststilar som futurism, kubism och expressionism, var och en med sina estetiska ideal bakomliggande idéer. Erfarenheten av första världskriget blir avgörande för en ny generation konstnärer. Dadaisterna skapar en slags protestkonst som medvetet vill förstöra den tradition som frambringat krigets vanvett. Från tiden efter andra världskriget fram till 1960-talet ses den abstrakta konsten som det gängse uttrycket för det moderna. Samtidigt börjar en kritik av modernismens idéer och framställningsformer göra sig gällande. Nya utvidgningar av konstbegreppet inspireras av 1920-talets radikala ifrågasättande av konsten. 1970-talets fluxusrörelse skapar konceptkonst där idén snarare än det estetiska och hantverksmässiga utförandet som ses som det väsentliga. Vid samma tid utmanar popkonsten genom sina reproduktioner av det moderna samhällets kommersiella bildvärld modernismens tanke om originalitet.

Postmodernismens konstsyn

Det här skedet tar sin början i slutet av 1970-talet, inom konsten framförallt i USA. Postmodernismens genombrott innebär ett ifrågasättande av modernismens föreställningar om framåtskridande, universella sanningar och berättelser, som till exempel upplysningen eller Marxismen. Med inspiration från postmoderna filosofer hävdas istället att verkligheten är konstruerad och relativ. Den förstås, upplevs och värderas olika beroende på vem du är, var och i vilka sammanhang du befinner dig. Det här får följder för uppfattningen om konstens väsen. Begrepp som äkthet och originalitet ifrågasätts och konstbegreppet kommer nu att ses som något flytande och relativt som varierar beroende på sammanhang. Under den här perioden förlorar konsten mycket av sin tidigare upphöjda status. Många konstnärer intresserar sig nu för kritik av modernismens gängse tankar och framställningsformer, ofta genom att på ironiska sätt kommentera och bryta sönder dem i sina beståndsdelar och arrangera om delarna till nya helheter, att dekonstruera dem. På nytt ställs frågan: vad är konst, för vem och varför? Som en följd av den här utvecklingen förskjuts intresset alltmer från konstobjektet, hantverket och det estetiska till idén bakom verket, konsten blir idébaserad. Texter och teorier som förklarar idéerna bakom konsten, vad den handlar om, blir nu allt viktigare. Idag arbetar många konstnärer på liknande sätt, med kritik mot rådande orättvisor genom att visa på och lyfta fram det marginaliserade. På senare år går det dock att skönja ett förnyat intresse för det hantverksmässiga och estetiska.