På sensommaren 1989 var jag med en kompis på Interrail i Europa. Vi besökte flera länder och skulle även åka till Rumänien, Transylvanien för att titta på slottet Bran. Det som sägs varit Draculas Slott. Vi hade bestämt oss för att åka till Brasov som ligger ca 3 mil från Bran. Vi hade tågluffat i Europa tidigare år. Detta var i en tid då man som svensk kvinna inte ens behövde visa upp sitt pass vid kontroller. När vi började ta upp våra pass ur passväska som hängde i ett band runt halsen, så hindrade kontrollanterna oss ofta  med en kommentar: “Ah, Sweden!” och så gjorde de en nedåtrörelse med handen och menade att vi kunde stoppa tillbaka passen, de behövde inte se dem.

 

Vi passerade gränsen till Rumänien på natten. Vi var ensamma i vår kupé, därför hade vi lagt oss över sätena att sova. Plötsligt slets dörren på kupén upp och några vakter/militärer eller var de nu var lös med ficklampa i ögonen på oss och sa något och ville att vi skulle stå upp. Det gjorde vi redan, vi hade “flygit upp” när de så brutalt väckte oss. Sedan drog de ut sätena i den kupén där vi satt och lös med ficklampan. “Herregud!” Tänk om de hade hittat något där, det var ju ingen plats vi ens visste om. Som tur var hittade de inget. Men vi var ganska uppskakade efter händelsen. I mitt minne var de också beväpnade, men det kan ju vara en efterhandskonstruktion för att händelsen var så uppskakande.

 

Nästa besök i kupén var en kvinna med attachéväska i sällskap med några vakter som ville att vi skulle växla valuta. Hon hade rumänsk valuta i sin attachéväska. Hon menade att det var enda tillfället att växla valuta och att det inte gick att växla när vi var framme i Brasov. Hon sa ett intervall, minimum och maximum för hur mycket vi fick växla.  Vi visste inte hur priserna var i Rumänien, vad ett hotellrum kostade. Vi frågade henne och hon svarade: “Jag har sagt vad ni behöver, mellan …. ja, och så sa hon valören inom det spannet hon tidigare meddelat var minimum och maximum. Men det var ett väldigt stort intervall så vi valde att inte växla in. Efter lite diskussioner så hon gick vidare.

 

Väl framme i Brasov sökte vi upp en turistinformation. Där gick det bra att växla valuta. Vi  frågade om vandrarhem/hotellrum. Kvinnan i informationen styrde och ringde upp ett vandrarhem/hotell. Hon menade att vi inte kunde gå dit utan att hon först ringt. Vi fick vägbeskrivning och traskade dit. När vi kom till vandrarhemmet/hotellet så ville de först inte ta emot oss. De tyckte det hade gått så lång tid sedan turistinformationen ringt och ifrågasatte om vi var de individerna som man ringt och föranmält. Men, till slut så tog de emot oss och vi fick nyckel till rummet. Det var lite “ruffigt” hotell. I hotellkorridoren där vi hade vårt rum hade alla dörrar nya lås. Det syntes att de tidigare varit uppbrutna.

 

BADKARET

Det gemensamma badrummet i korridoren med många djupa håligheter i väggarna var illa åtgånget. Hade de inte varit för skadorna så var det ett fint badrum. Men när jag klev i badkaret så fick jag en känsla av att vara iakttagen och jag kunde inte slå ifrån mig den. Känslan av nakenhet och utsatthet blev starkare och starkare. Det blev en mycket snabb tvagning för min del.

 

Vi turistade i Brasov och Bran. Jag vill minnas att vi bara sov en eller möjligtvis två nätter på stället. Var vi än var så schasade alla iväg oss. Var vi på bageriet, så schasade på oss att vi måste gå, stannade vi vid ett hantverksstånd så schasade de likadant. Ingen ville prata med oss. Vi hörde bara: “Ni måste gå nu, ni får inte stanna här längre!” Det fanns inte heller så mycket varor att välja mellan, de hade inget socker. Varken öl, bakverk eller annan föda var sötad. Den fina restaurangen vi åt på med röd matta utifrån och in och vita dukar på borden hade en meny där det bara erbjöds två olika sorters gulascher. Detta tillsammans med att ingen ville eller rättare sagt vågade prata med oss (de var rädda för angivare) gjorde att vi inte stannade så länge.

​