Nyss hade vi varit småglin. Nu skulle vi göra vår insats för Sverige, utan vapen, men lika fulla av hormoner och adrenalin som de flesta andra värnpliktiga. Genom slumpens nycker satt vi där, tätt sammanträngda på den emaljerade badkarssidan i vintermörkret. Det här var ett av många tilltag som föddes ur frustrationen över den påtvingade exilen i glesbygdsmetropolen, ett av de mer oskyldiga kanske ska tilläggas... I brist på pulkor hade vi tagit oss för att montera loss sidan på badkaret i den av kommunen anvisade VTP-lägenheten. Vapenfri tjänsteplikt, så kallades det. Snön stod som en kaskadplym när ekipaget accelererade nerför backen. Vi tjöt av upphetsning, eller snarare skräckblandad förtjusning. Det gick fort, mycket fort. Men vi överlevde, både detta och exilen. Frågan är vad som hände med badkaret?

​