Upptäckte i november Medicinhistoriskt museum i Uppsala och fann där detta långbadkar med tillhörande täcke. En text i fönstret ovanför badkaret berättar:

​

"Under andra hälften av 1880-talet började långbad användas som behandlingsmetod. Till badkaret hörde ett täcke som kunde spännas fast, som förutom att hålla värmen som även förhindrade att patienten lämnade badkaret eller hamnade under vattenytan.

​

Vattentemperaturen i badkaret var cirka 38 grader för att inte påverka kroppstemperaturen och det var viktigt att temperaturen hölls jämn då patienten kunde bli liggande i badet i många timmar och ibland även hela dygn."

​

I museets butik hittar jag ett häfte med personalberättelser från en skrivarverkstad under tre dagar i december 1991 under ledning av Lena Gumælius, en av berättelserna är skriven av min faster Inga-Lill Westerberg. Det är mycket intressanta och gripande berättelser som ger en inblick i den tidens liv och arbete, när det gäller behandlingsformen långbad läser jag följande i häftet:

​

”Långbad var en lugnande behandlingsform för de bråkigaste. De fick ligga i trettiosjugradigt vatten hela dagarna med undantag för måltiderna.”

 

Skrivet av Nils Bladlund, tidigare vårdare på Ulleråker.

​

”Från 1800-talet och in i mitten av 1900-talet förekom det ’permanenta badet’, långbadet. Jag brukade vara med och sköta sådan behandling. Såvitt jag kommer ihåg var det ingen patient som vägrade behandlingen. I badrummet som tillhörde den oroliga avdelningen, fanns fyra badkar. Behandlingen pågick tre till fyra timmar på förmiddagen. I allmänhet var det ingen behandling på eftermiddagen. Två skötare iförda gummistövlar och vaxduksförkläde såg till patienterna. Tillgång till termometer för att kontrollera vattnets temperatur. Jag minns att det var en lugnande och god behandling, framförallt blev patienterna trötta och sov gott efteråt. I allmänhet behandlades patienten med detta sorts långbad två gånger i veckan.”

​

Skrivet av Isak Hjelm, tidigare vårdare och vårdlärare.